Den brutala lekplatsen

Ibland ser man filmer som nästan är för hemska att se på.

En sådan är belgiska Un Monde/Playground. Den berättar om barns utsatthet. Huvudpersonen är flickan Nora som börjar skolan. Hon tyr sig till sin äldre bror Abel men märker snabbt att några äldre pojkar mobbar honom. Nora går emellan vilket påverkar även hennes relationer.

Filmen följer hela tiden Nora i närbild, de vuxna blir närmast distanta personer som inte har förmåga att ingripa i den hårda värld barnen på skolgården möter. Det handlar om att klara sig i en brutal värld, att själv undvika att bli utsatt.

Filmen har en åldersgräns på 16 år, inte för att det är skräck, brutalt våld eller sex. Det hemska är just utsattheten och hjälplösheten. Och det finns inget lyckligt slut.

Det skulle vara lätt att säga att barn av naturen är grymma, att så här beter de sig i grupp. Men är inte den här tanken ett sätt att skjuta bort ansvaret från vuxenvärlden?

Genast i början av filmen känner vi Noras utsatta ångest. Hon gråter hjärtskärande när hon första skoldagen ska skiljas från sin far och sin bror. Med milt våld släpas hon in i skolan.

Fadern verkar närmast besvärad, han föser iväg flickan med ord som "det löser sig nog, det blir nog bra". Det går att känna hans ångest också, kanske han personifierar hela det belgisk/franska samhällets ångest. En ångest som föds ur ett auktoritärt samhälle där barnen helst så fort som möjligt ska bli små vuxna.

I skolan möter Nora en auktoritär värld. Hon möter inte lärare som skriker, ofta är rösterna lugna, till och med vänliga. Men de bestämmer var hon skall äta, hur hon skall gå ut på rast och speciellt gymnastiken är brutal. Små barn tvingas upp och balansera på höga räck, hoppa från höga höjder i simbassängen eller simma på order på ett sätt som påminner om vad utbildarna i TV-programmet Specialtrupperna utsätter deltagarna för.

Är det så konstigt att en ångest över att slitas iväg från sitt hem, skuffas in i en ny och främmande miljö och möta en auktoritär värld där den egna integriteten hela tiden ifrågasätts, skapar aggression?

Filmen innehåller inga pekpinnar, dess styrka är att den hela tiden intensivt fokuserar på Noras ansikte. Vi känner hennes frustration, rädsla, hjälplöshet, osäkerhet och framväxande ilska.

Jag vet inte om filmmakarna tänkt på det, men i Noras ögon och kropp går det att se hur stelheter kryper fram. Den naturliga spontaniteten, andningen och glädjen i att bara finnas försvinner.

Vad skapar det här för vuxna? Det skapar stela, arga och auktoritetsrädda

vuxna. Stela vuxna som ofta gömmer sina frustrationer och ilskor i olika former av fysiska krämpor. Stela vuxna som har tappat bort sin naturliga andning. När de vill göra något för sig själva gympar de lite som barnen i filmen är tvungna att göra. Sammanbitet och stelt, ofta utan att andas ordentligt.

Spontana reaktioner och känslor gömmer de i sina stela ryggar. Ryggar de inte ens är medvetna om innan de blir sjuka eller så stela att rörligheten blir begränsad. Gången blir stel och knyckig. Axlarna är fastmurade som ett pansar på bröstkorgen. Den naturliga mjukhet som finns i huvudets rörelser är som bortblåst, många kan inte ens vrida på huvudet längre.

Hur kan vi tro att den här kroppsliga stelheten inte skulle påverka hur vi tänker och känner? Jag pratar inte om det vi kallar vighet, det är inte mjukhet, snarare en framtvingad förmåga att "pressa" upp lederna så att de blir glappa.

En stel kropp är en stel hjärna. Det finns väl ingen mera som tror att kropp, intelligens och själ inte är ett och samma? En kropp som är på sin vakt är ett nervsystem och ett medvetande som är på sin vakt.

Hur kan Nora med sin lilla kropp skydda sig mot den hårda värld hon möter? Hon är tvungen att hämma sin andning. Att spänna ryggmusklerna och bromsa utandningen är en spontan försvarsreaktion, ett sätt att inte blotta sig och sina känslor.

Titta noga när hon är rädd och balanserar på räcket. Hon svankar ryggen, hon spänner den och undviker den lugnande utandningen.

Det här är ett sätt att lära sig själv, sitt nervsystem, att vara på sin vakt.

De vuxna, stela människor hon möter skall fungera som hennes förebilder. Och hon tar efter, utan att medvetet tänka på det, det bara blir så. På samma sätt som barn tar efter vårt språk tar de också efter vårt sätt att röra sig. Det sker omedvetet, det är en fråga om överlevnad.

Det är alldeles för lätt att skylla på gener. Man rycker på axlarna och säger "går ingenting att göra, det sitter i generna, farfar var också stel och hjulbent."

Men se hur små barn rör sig, hur perfekt de använder golvet eller marken som bas, perfekt jordade, hur de är helt och hållet här och nu, hur lätt de böjer knän, armar och så vidare. Musklerna ger efter och fungerar som de är menade att fungera.

Stelheterna i kroppen och beteendet kryper fram i takt med att de lär sig av omvärlden hur de skall vara, tänka och röra sig. Och när de skall göra det.

I filmen är Noras egen lärare den enda som verkar förstå henne, som blir en slags tröst, som med sorg i ögonen ärligt säger att de vuxna inte alltid kan hjälpa. Tragiskt nog slutar hon och flyttar till en annan skola. I Noras avskedskram kommer all sorg, rädsla och separationsångest fram.

Hur det går för Nora får vi inte veta. Men hennes bror förvandlas till det han försöker undfly.

Han blir sina mobbare.