Mera kaffe, tack!

Publicerat 17.1.2023

“Jag sov inga alls inatt. Jag fattar inga vafför he e så svårt ti sova nuförtiden. Förr va he lätt, jag somna när jag stoppa hovode på kudden.”

Lennart lägger ner kaffekoppen med en duns. Lite kaffe skvalpar över muggkanten på Lennarts tjocka näve. Fingrarna som kramar koppen är täckta av svart hår.

Den andra handen grabbar tag i munken och för den till munnen. Det frasar till när Lennart ivrigt biter i den. Socker trillar ut ur mungiporna.

“Hur många koppar kaffe har du druckit idag?” frågar Peter.

“Jaaa, he blev väl tvo på moron, eller va he tri, sen to jag ein, eller va he tvo, på lunchen o nu blir he väl den här plus santsi förstås.”

“Har du provat att minska på kaffeintaget?”

“Va? Nääi, he sko inga gå, ibland far he fan tio koppar om dan.”

Peter lutar sig bakåt och betraktar Lennarts axlar som ser ut att spränga den blågula overallen när som helst.

“Va glåur do på?”

Lennarts blick under den tjocka, mörka pannluggen ser misstänksam ut.

“Va? Ingenting.”

“Ähh, ids inga no. Allti då do tittar så där konstigt har do någo faanskap i hovo. Jag känner dig nåu sido.”

Peter skrattar till. Lennart är som en stor gorilla, en stor och misstänksam gorilla, tänker han.

“Jag kom bara att tänka på en artikel som jag läste i hesari. Om en Päivi Rantala som är forskare och lider av sömnlöshet. Hon dricker också en massa kaffe.Varför häller man i sig en massa uppiggande om man har svårt att sova?”

Lennart rycker på axlarna.

“Jag sko åtminstone inga vakna på moron utan kaffe, he e ändå sääkert.”

“Kanske just för att du inte har sovit bra?”

Lennart stirrar på Peter.

“Va e he do försöker säga?”

“Koffeinet i kaffe är egentligen en ganska stark drog. Månne kaffe skulle vara tillåtet om någon uppfann drycken idag? Koffeinet är lite lömskt för det lurar hjärnan att tro att vi är pigga, trots att vi inte är det.”

Lennart suckar, lutar sig bakåt och torkar sockersmulorna ur mungiporna med ena handen.

“Förenklat sagt kan man säga att koffeinet blockerar adenosin-receptorerna i hjärnan.”

“Nää, no får do ge dig, adeno va?”

“Adenosinet är ett ämne som gör oss trötta och kontrollerar dopamin-nivåerna i hjärnan. Koffeinet påminner om adenosinet vilket gör att adenosinet minskar när det finns koffein i hjärnan och det leder till att vi skjuter på tröttheten. Förstås måste adenosinet öka för att vi ska bli trötta och det leder till det som du, som dricker så mycket kaffe säkert märkt, man måste dricka mera och mera för att bli pigg.”

“Nä men veit du va? Om jag inga får mitt kaffe på moron får jag hovovärk.”

“Det beror på att kaffe får blodkärlen, dina blodådror, att dra ihop sig vilket gör att ditt blodtryck ökar. När du inte dricker kaffe vidgas blodkärlen plötsligt och bom! Du får ont i huvudet.”

“Så do sitter här o säger att kaffe e farligt.”

“Nå inte vet jag nu det. Många forskare säger att kaffe i rimliga mängder är bra. Att det minskar risken för till exempel minnessjukdomar.”

Lennarts bullrande skratt ekar längs med caféväggarna.

“Si do he e däfför jag aldrig glömmer någo. Gomman säger att jag e lite dommer ibland. Va he no heimnykiln jag glömde senast.”

“Nå jooo, jag är nog lite skeptisk till de där kaffeforskningarna.”

“De e do jo allti. Jag sa just i går ti gomman när hon läste om nån som sade att hon e ändå beroende av socker: Si do Pete, han tråur inga på sånt där. Han säger att int äter ju en knarkare heller knarket i en bolla!”

“Jaha och vad tyckte Gunvor om det?”

“Hon sa att do nog inga e rikit klåuk.”

En dam i bordet bredvid vrider på huvudet och tittar på Lennart som skakar av skratt.

“Men tänk nu på de här kaffeforskningarna. Vad är orsak och verkan? Det behöver ju inte vara kaffet i sig som är bra, det kan lika gärna vara så att kaffedrickare överlag är lite mera sociala och aktiva. Och det gör att hjärnan hålls i skick.”

“Jaa inga veit jag. Jag tänker inga så myky på sånt.”

Peter tittar ut genom fönstret. Två ungdomar går förbi. Den enas byxor hänger nästan till knävecken, i handen håller han en Red Bull.

“He måst ju va svårt ti gå me såna byxor. He ser ju ut som han sko ha skiti ner sig”, utbrister Lennart.

Damen i bordet bredvid stirrar på Lennart. Peter kväver en fnissning.

“Är det inte lite lustigt att vi suckar och ojar och vojar oss över ungdomar som dricker Red Bull, samtidigt som vi häller i oss kaffe som innehåller minst lika mycket koffein”, säger han.

Lennart gnuggar hakan med sin högra näve medan han putar med munnen. Vecken i pannan blir djupare.

“Hmmm.”

“Beror det på att kaffe är en accepterad drog? Jag menar till exempel vi träffas på kaffe. Inte går vi ju ut med min hund tillsammans. Och kaffe finns på alla middagar, luncher, fester och begravningar. Det hör liksom till.”

“Jåu men sido he finns såker i de där red bollen.”

“Och det finns det inte i munken du käka med kaffet?”

“Vet do Pete, gomman säger att do tänker för myki. Och förresten så e jag ståurer kar, di där ongdomarna tål inga koffein på sama sätt!”

“Kanske inte, men konstigt nog har många vuxna ingenting emot att lära sina barn dricka kaffe i ung ålder. Men kaffe innehåller väl ett annorlunda koffein, ett acceptabelt koffein.”

“He, he, no va do nåu, va heter he no igen, ironisk, just he, ironisk. O förresten, do dricker ju kaffe själv! Försökt do inga sluuta ein gång, o hur gick he?”

Damen i bordet bredvid reser sig demonstrativt, tar sin handväska, kastar en sista ilsken blick på den skrattskakande Lennart och går ut genom dörren.

“Nå det sket sig. Intressant att se hur beroende man är, hurdana jäkla abstinensbesvär man får utan kaffe.”

“Jost he, no går vi Pete o santsar!”