En korrigerad kropp är som en tvingad häst

Publicerat 7.12.2022

Kvinnan är ivrig. Hon beskriver hur hon kände hur tårna påverkade ryggen. Hon kände det när hon, som hon själv uttrycker det, blev tvingad att ligga i en för ryggen rätt ställning.

Jag säger inte emot. Men jag tror inte längre på att tvinga kroppen till någonting. Det är inte så jag vill jobba.

Jag förstår kvinnan. Jag om någon sprang omkring och sökte rätt expert som skulle kunna förlösa mig, det vill säga säga göra eller säga något som skulle få mig att bli av med min inre oro och ständiga stelhet i ryggen. Jag om någon var rastlös, otålig, stressad, förbannad.

Vad ska jag göra? Träna djupa rygg- och magmuskler? Tänja mera? Försöka mig på yoga? Meditation? Frågorna var många och experterna ännu flera.

De "mjuka" metoder jag provade var inte särskilt mjuka, åtmintone inte för mig med opererad rygg. Det var omöjligt att böja mig och vrida mig i de ställningar som rekommenderades. De rehabiliterande styrkeprogram jag fick (lite ironiskt med tanke på att jag hade nästan femton års styrketräning i bagaget, hur skulle ytterligare styrkeövningar kunna förändra min kropp till det bättre?) gjorde att jag kände mig bara stelare. Jag fick råd som att stå på alla fyra med en lätt hantel i ena handen och liksom slänga den upp rakt åt sidan och sedan så högt som möjligt för att "öppna" musklerna i övre ryggen. Jag gjorde övningen snällt trots att den kändes obekväm och trots att jag gjort alla världens hantelövningar tidigare i mitt liv. I mitt stilla sinne funderade jag nog om inte alla hantelövningar jag gjort delvis låg bakom mina problem. Men lösningen var alltså, enligt många experter, ytterligare hantel- eller gummibandövningar.

Inte heller de tänj- och sträckövningar jag fick kändes bra. Att till exempel sträcka upp armarna mot taket gjorde att min övre rygg och axlar bara kändes spändare. Varför öppnar sig inte min kropp av alla dessa andnings- och sträckrörelser funderade jag. Är det något fel på mig?

Att vara i ro och tystnad som en expert sade att jag måste öva mig på gick inte heller. Att bara sitta och försöka tänka på ingenting lyckades inte alls. Min hjärna gick på höga varv. Att försöka tvinga den till tystnad gjorde mig bara mera rastlös.

I meningen ovan finns nyckelordet. Tvinga. Alla råd handlade alltid om att pressa kroppen till någonting, att få resultat, att tvinga fram en förändring. Också så kallade mjukare metoder innehöll element av det här. För att du ska börja må bättre måste du öva si och så mycket! Och ju mer du övar desto bättre blir du. Blir du inte bra har du inte övat eller tränat tillräckligt!

Till och med en sådan sak som att sitta och meditera kan bli en prestation och någonting man försöker tvinga sig till, just om man tänker att man ska uppnå någonting. Typ sitt ner 25 minuter om dagen och du blir effektivare, vaknare, mera närvarande. Det går bara jag andas korrekt intalar man sig själv. Andas korrekt, andas korrekt för faan, nu ska jag andas korrekt. Tusan också, nu glömde jag bort min andning, nu går den här dagen åt skogen.

I början av min karriär som praktiker såg jag liknande tankegångar hos många jag jobbade med. De blev till exempel fixerade vid att gå "rätt". Med våld försökte de gå med tårna pekande rakt fram. De försökte tvinga kroppen till någonting den inte var mogen för.

Delvis var det försås mitt fel, eftersom jag så ivrigt, med ett ego större än solen (lite ironiskt igen eftersom Thérèse Bertherat alltid pratade om vikten av att försöka sätta sitt ego åt sidan, nu förstår jag henne och hur svårt det här med att glömma ego är) berättade hur kroppen är uppbyggd och hur den egentligen borde fungera och se ut utan alla muskelspänningar som deformerar den.

Det är så lätt att trilla i fällan att vilja vara en expert, eller en "healer". Folk kommer med sina krämpor och vill att du ska bota dem. De vill att du ska ha någonting nytt att ge, ett trick som öppnar deras lås, någonting ingen annan av alla de experter de sprungit hos har.

Egot vill så gärna kunna, förstå, förklara, övertyga, skina, bota (om man verkligen vill bota folk tänker jag att det nog är bra att ställa sig själv frågan varför, vad är det som egentligen ligger bakom den viljan).

Det här är förståeligt, men det blir så lätt fel. Fel på det sättet att folk får ytterligare ett recept av en expert, ytterligare ett program att följa som inte är deras eget, igen handlar det om att åstadkomma någonting, om att pressa kroppen och sig själv.

Bara du gör de här rörelserna varje dag blir allting bra!

Och visst kan mycket kännas bättre till en början. Jag minns själv så bra den lätt euforiska känslan av att veta att jag kan pressa tio gånger 120 i bänkpress. Det gav mig en känsla av osårbarhet, men det var bara ett resultat av att upprepa en viss övning tillräckligt många gånger. Det förändrade ingenting i min inre balans, ingenting av den inre osäkerhet jag bar på eller den obalans som fanns i det autonoma nervsystemet. Tvärtom, jag byggde bara mera murar.

Jag minns också den euforiska känslan av att gå efter att jag första gången i antigymnastik jobbat med mina höftleder och ben. Det kändes så märkligt att gå när den där bromsen (som stela bakre lår och rygg ger upphov till) var borta. Men inte betydde det att alla mina stelheter för evigt försvann eller att alla mina problem var borta. Jag förstod inte ännu hur lång och mödosam en vandring mot en mera avspänd kropp kan vara. Och att det är en vandring som fortsätter livet ut.

Thérèse Bertherat gick en lång väg. Hon började som fysioterapeut som "korrigerade" människor. Snabbt insåg hon att det inte fungerar. Stelheter kommer tillbaka eftersom de är integrerade i människan. De finns där av en orsak. De är resultatet av ett långt självförsvar i vilket allt i vår kropp och vårt sinne är inkopplat.

Kroppen söker sig alltid tillbaka till den balans den är van vid. Du kan tvinga ryggen i rätt ställning, men vad händer när du går ut från mottagningsrummet? Hur länge tar det innan ryggen återgår till det gamla invanda och trygga? Det kan mycket väl vara en stel balans men det är den balans kroppen och psyket är vana vid. En ny, annorlunda balans är hotfull eftersom den också hotar våra tankar, våra känslor, vårt intellekt. Thérèse Bertherat insåg det här och förändrade därför sitt sätt att jobba. I la lettre (1986) säger hon: "Jag har slutat att försöka skjuta ner den bakre kedjan (ryggmuskelkedjan, min not), jag menar jag försöker inte längre tvinga den att bli längre. Istället pratar jag med den, det vill säga jag låter folk själva göra arbetet och lyssnar på dem." Hon ville utveckla ett arbete som beaktar att vi inte kan skilja åt kropp, känsla och intellekt. De är ett odelbart helt.

I början av min karriär blev jag irriterad när folk "inte förstod sitt eget bästa", det vill säga de gav upp innan de fick resultat. Och många stod inte ut med att börja känna det som finns bakom muskellås. Bakom muskelspänningar finns alltid orsaken bakom dem. Förträngningar, minnen, känslor. Många reagerar genom att bli sjukare, det vill säga få mera ont, när de närmar sig de här orsakerna. Det är en helt vanlig skyddsmekanism.

Sedan förstod jag min egen roll. I min stora iver att undervisa och övertyga fick jag folks kroppar att bli på sin vakt (jag säger kroppar eftersom det ofta är undermedvetna processer, något som sker i kroppen som man inte nödvändigtvis känner i sitt medvetande. God vilja räcker inte om det autonoma nevsystemet är misstänksamt).

Trots att jag inte sade det rakt ut, utstrålade jag antagligen ändå en vilja att förändra, åstadkomma. Jag har ju trots allt en idrottslig bakgrund.

Det intressanta är att många vill hitta den där läkaren, vårdaren, fysioterapeuten, terapeuten, healern som kan berätta för dem hur de ska leva och vad de ska göra, men ändå vaknar ofta ett motstånd hos dem förr eller senare. Ett motstånd mot experten. Ofta söker de då en ny expert. Trots att det någonstans i dem finns en vilja att göra och kunna själv (bäst att säga här för att göra det fullständigt klart: Jag pratar hela tiden om stelheter och krämpor de ger upphov till, sådant som drabbar alla oss friska människor, inte om svåra sjukdomar som man naturligtvis kan behöva en specialiserad läkare till).

Nuförtiden rättar jag inte någon i mitt arbete. Jag förklarar rörelser bara muntligt, så noggrant som möjligt. Men jag rättar inte. Varför inte? För om någon till exempel ligger på rygg med böjda ben och tårna inte pekar rakt framåt trots att jag föreslagit att man ligger så, beror det på att hen inte ännu är mogen att ligga så. Om jag går och korrigerar hens fötter går de bara tillbaka till sitt gamla läge så fort hen gått ut genom dörren.

Om hen själv börjar känna att fötter och ben vrids fel är det någonting helt annat. Det är en bra början. Men sedan återstår ännu att det autonoma nervsystemet godkänner en förändring, det vill säga går med på att lätta på de spänningar som vrider fötterna i en ogynnsam position. Det kan ta tid, lång tid, och det är ingen idé att stressa över det.

Många har svårt att komma över uppfostran att prestera och lyckas, de vill lyckas med de rörelser vi gör. Men det är inte poängen. Poängen är att med hjälp av rörelserna få information om sig själv. Med sig själv menar jag hela varelsen, psyket, kropp, allt. Att "misslyckas" i en rörelse ger en värdefull information. Det berättar att det här kan min kropp, eller vågar inte min kropp, göra just nu.

Jag poängterar här att det inte handlar om stora övningar, snarare små, små rörelser som går rakt på våra stelheter. Det kan handla om så små saker som att röra nedre käken fram och tillbaka eller sära på tårna.

Det handlar inte om att försöka klara av en rörelse till varje pris, snarare om att experimentera med rörelserna och få information om sig själv. Och sedan bara låta det vara. Våga få tillit till sig själv och sin kropp. I kroppen finns visdom. Det låter som en kliché men det är sant.

När jag i min kropp kände att det som många experter ville ha mig att göra var fel, hade jag helt rätt. Istället för att bygga på, åstadkomma och prestera handlade det om att våga vila, att våga låta vara. Det gällde också min syn på antigymnastik.

När jag förstod att Thérèse Bertherat inte skulle bota mig, när hon blev Thérèse för mig, inte en guru eller auktoritet som skrivit böcker, utan en vanlig människa som var duktig på sitt arbete men liksom alla hade kämpat med och kämpade med olika svårigheter, började någonting hända med mig i det arbete vi gjorde. Det var då min rygg blev bra, den blev bra liksom på sidan om, utan att jag märkte det.

Jag slappnade av helt enkelt och slutade tänka att jag måste förändra någonting eller att min kropp ska nu bli mjuk som en panda. Istället gjorde jag rörelserna nyfiket utforskande för att de var spännande och annorlunda. Jag gjorde dem inte för att någon sade, utan för att jag själv ville.

Det här sista är en viktig poäng tror jag, så länge vi gör något på order kommer vi inte åt oss själva. Jag såg just en dokumentär om Mike Tyson där han berättade att han på sin väg till världsmästare gjorde allt vad`tränaren Cus d'Amato sade. Det gjorde honom till världsmästare men som det kom fram i dokumentären var han helt borttappad när det gällde honom själv. Han visste inte vem han var.

Ännu idag händer det ibland att kursdeltagare säger att de ska ta sin äkta hälft med. Då säger jag "bara om den äkta hälften vill, om det är hens vilja." Att tvinga någon till något leder inte till någoting på sikt.

Kroppen (och vi) är lite som en häst. Visst kan du tvinga den till lydnad men vad får du? En rädd och oberäknelig häst eller en häst som fogar sig men lider av ryggproblem.

Men hurdan är hästen om er samvaro bygger på samarbete, förtroende, tillit och kärlek?